Vi kan mycket om litet – därför kallas vi specialister. Specialister på byggnadsvård med kunskap om gammal byggnadshantverk…
Lite fakta, historia och tankar om några av de material som vi jobbar med:
Kalk
Historia
”redan de gamla grekerna..”
När kalken börjades användas som bindemedel i byggnadskonsten vet man inte med säkerhet men med hjälp av arkeologiska studier hos antika lämningar, främst i främre orienten och medelhavsområdet, har man funnit bl.a. golvkonstruktioner med kalkbindemedel från tiden 7 000 fkr i Yifah El, Galiléen. Kring medelhavet spreds olika kulturer från öster. Folk som befolkade det grekiska området hade sannolikt fått sin materialkunskap från fenicierna, kanske ännu äldre kontakter med folken i främre orienten. Mycket gamla städer var t.ex. Jeriko, och den äldsta staden som fortfarande är i bruk, nämligen Damaskus. Bland de grekiska byggarna finns tidiga belägg att kalk används som bindemedel såsom på Kreta. Men det var emellertid romarna, som skapade sitt mäktiga imperium vid tiden något före vår tideräknings början, som vidareutvecklade den grekiska byggnadskonsten. Kunskapen om kalk och kalksten var säkerligen ett nödvändigt bidrag till att romarriket fick sin storhetstid. Det som räknas som romarnas stora insats var att blanda kalk med puzzolan (vulkanisk aska) för att få den s.k. romerska betongen som var en förutsättning för deras monumentala byggnader. Att kunskaperna var långt framskridna kan bekräftas av de recept som skapats av romarna användes ända fram till mitten av 1700-talet utan större förädlingar och kan tillämpas även idag.
Till Sverige och Norden kom kunskapen om byggnadskalken med det medeltida kyrkobyggandet. De tidigaste murade kyrkorna var byggda av natursten murade med kalkbruk. Tegel kom först på 1200-talet. Inlånade byggmästare från länderna vid medelhavet tog kunskaperna med sig om framställning och utförande, dock var det lokala råvaror som användes. Kalkbruk har traditionellt framställts på byggplatsen av kalk, sand och vatten, samt eventuella tillsatser såsom tegelkross, nöthår och aska. Detta har medfört att brukets egenskaper, dess styrka, har varierat utifrån de lokala förutsättningarna och skapat de olikheter som man kan finna i vårt land.
Kalkbruk är det som traditionellt används för murning och putsning, kalkfärg är den typiska fasadfärgen för putsade hus. Idag är de ofta vita, men bevarade färgspår på äldre byggnader visar att färgerna varierat en hel del, beroende på regioner och olika kalkkvaliteter.
Fram till början av 1900-talet murades nya byggnader med kalkbruk, därefter kom kalken som bindemedel att trängas undan av cement eller blandningar av cement/kalk. Inte för att kalken var sämre utan för att den inte passade in i den nya tidens snabba byggprocess. Från att det hade varit materialet som var det som var dyrt på de olika byggarbetsplatserna, med den följden att man tog tillvara på allt material även om arbetet var tidskrävande och krävde stor yrkesvana, till att det blev arbetskostnaderna som stod för den största kostnaden. För att få ner kostnaderna sökte den växande marknaden i efterkrigs Sverige efter nya produkter som kunde effektivisera byggprocesserna. Kunskapskedjan och traditionerna hade brutits.
Materialet
Kalk
Råvaran för kalk som bindemedel är kalksten, som i Sverige finns på många fyndigheter över hela landet, vilken har som huvudbeståndsdel kalciumkarbonat (CaCO3). Själva karbonatets kemiska sammansättning är 56 % kalciumoxid (CaO) och 44 % koldioxid (CO2). Mycket ”ren” kalksten- med en hög halt av kalcit- ger en vit kalk, speciellt lämplig till avfärgning, men kalksten med mer ”orenheter”- halt av lerinnehål, kisel-, järn- och aluminiumoxid- ger en mörkare färg och hydrauliska egenskaper. Hydrauliska bindemedel är de som kan hårdna under vatten och kan bedömas som vattenbeständiga.
Bränd kalk
För att kunna utnyttja kalkstenen som bindemedel är det första steget bränningen. Kalkstenen bränns i ugnar av olika storlekar och konstruktioner, allt utifrån de lokala förutsättningarna, detta kan i korthet beskrivas som följer. Ugnen fylls med den brutna kalkstenen, större stenar staplas nedtill och mindre upptill, och sedan görs en eld upp i ugnens öppning som får brinna med så stor intensitet som möjligt under ca tre dygn. Vid upphettning sönderfaller stenen i kalciumoxid och kolstyra. För att kolsyran skall avgå krävs en temperatur av lägst 700 grader. Den ideala temperaturen är dock 900 grader. Då kalciumkarbonatet innehåller 44 % koldioxid är det stora mängder som ska drivas ut. Den kvarvarande kalkstenen ser fortfarande likadan ut men den är naturligtvis mycket lättare och porösare. Denna produkt, som kallas packsten eller bränd kalk, absorberar allt vatten som finns i närheten och måste alltså behandlas med försiktighet. Förr levererades kalken ofta till bygget i denna form, idag kommer den nästan alltid i släckt form- som våtsläckt kalkdeg eller som pulver, torrsläckt kalk.
Hydrauliskt kalk
Hydrauliskt kalk tillverkas genom att bränna kalksten som innehåller ”orenheter” i form av lermineraler, innehållande kisel-, järn- och aluminiumföreningar. Allteftersom lermineralerna i olika kalkstensorter varierar och förekommer i varierande kvantiteter, får man kalk med mer eller mindre hydrauliska egenskaper; alltifrån ”mager kalk”, svagt hydraulisk kalk till höghydraulisk kalk. Kalk med hydrauliska egenskaper måste i regel torrsläckas, ty i vått tillstånd börjar den hårdna omedelbart. Endast ”magra kalksorter” och de mycket svagt hydrauliska har traditionellt våtsläckts (t ex Kinnekullekalk). Hydraulisk kalk kan även fås genom olika tillsatser i luftkalk, bl.a. bränd alunskiffer, tegelkross eller vulkanisk sand. I Sverige importerar hydrauliska kalken. Ett exempel är Jurakalk (ursprungligen tillverkad av kalksten från Jurabergen) som importeras ifrån bl.a. Tyskland och Frankrike.
Släckt kalk
Den brända kalken måste släckas för att kunna användas som bindemedel, till detta användas vatten. Den brända kalken (CaO) suger upp vatten (H2O) och en kraftig reaktion sätter in tills allt omvandlats till kalciumhydroxid (Ca(OH)2). Förloppet åtföljs av stark värmeutveckling och volymutvidgning ca 20 % ökning. Kalken kan ”våtsläckas” eller ”torrsläckas”. Våtsläckning är släckning med ett överskott av vatten. Den går till så att den brända stenen töms i ett kar fyllt med vatten. Packstenen löses då upp till en vit massa som efter omröring får karaktären av en klumpfri välling. Torrsläckning innebär att vattenmängden är anpassad till vad som erfordras för den kemiska omvandlingen. Den torrsläckta kalken bildar ett pulver.
Våtsläckt kalk
Våtsläckt kalk är historiskt vanligaste metoden att bereda kalk. Kalkdegen förvaras i fuktigt tillstånd i kalkgravar under marken, under lagringstiden försvinner överskottsvattnet och eventuella osläckta kalkpartiklar hinner släckas. Lagringstiden bör vara minst ett år. Ju längre kalken lagrades, desto högre kvalité. Man fick ett smidig och lättbearbetad kalkpasta väl lämpad till puts och avfärgning.
Torrsläckt kalk
Vid tillverkning av torrsläckt kalk används bara så mycket vatten som behövs för att den kemiska omvandlingen ska kunna äga rum. Torrsläckt kalk är idag den mest använda kalktypen och saluförs i säckar. Denna produkt är ”färskvara”. Den bör blötläggas i minst ett dygn innan den används för beredning till mur- och putsbruk.
Det finns några andra sätt att bereda kalkbruk som inte är så vanliga, men historiskt viktiga då dessa säkert användes lokalt och bidrog till de olika skillnader som man kan hitta i landet .
Jordsläckt kalk
Jordsläckt kalk erhålls när packstenen läggs direkt i markgravar utan tillsats av vatten och där markfukt, grundvatten och regnvatten under en längre tid får släcka kalken. Sådan kalk måste lagras i minst fem år innan användning. Dessutom måste kalken ”piskas” för att den ska bli rinnande och blandningsbar. Nu för tiden används ofta en planblandare, en horisontell bruksblandare med roterande armar, som ”piskar sönder” kalken, men före mekaniseringens tidsålder utfördes detta tunga arbete för hand. En kalkbruk gjord av jordsläckt kalk innehåller de rena kalkklumpar som är typiska för som är typiska för äldre kalkbruk. Jordsläckt kalk blir dock en mycket dyr produkt, beroende på lagringstid, bearbetning och stort svinn.
Stukasläckt kalk
Den stukasläckta kalken får man när packstenen släcks tillsammans med sand. På en sandbädd placeras packstenen som sedan också täcks helt av sand. Vatten hälls sedan försiktigt över sanden och denna procedur gör att packstenen ganska långsamt släcks i sanden.
Efter några timmar kan sedan ett kalkbruk röras samman. Detta kalkbruk bör lagras under några dagar för eftersläckning innan den används. Även i stukasläckt kalk återfinns de små kalkklumparna som är typiska för äldre tiders kalkbruk. Stukasläckt kalk bör rimligtvis ha använts vid murningsarbeten långt tillbaka i tiden, medan den jordsläckta kalken under samma tidsperiod, användes vid in- och utvändiga putser.